Du är en sådan som sparkar uppåt, arg och ärlig om allt, alltid säger som det är och du vet inte hur irriterande det kan vara. Trots att regnet letade sig in under våra täcken lyckades du hålla din humor torr. Du köpte 500-pack värmeljus på Ikea, lika mörkrädd som förr men du dolde det bättre. – Det blir ju mysigare... sa du.
Du kritiserade statsmakter och avfärdade planer på chartersemester i ett andetag. Och du spolade alltid tillbaka banden på den där gamla videobandspelaren. Du påminde mig om min pappas födelsedag och gömde fjärrkontrollen och sa – Det är för ditt eget bästa. Och jag älskade dig för det.
Du döpte låtlistan till det Stora Blå soundtrack men jag vet att den var full av Justin Timberlake, som du dansade till när du var själv hemma. Jag vet att du gjorde så för jag gjorde likadant.
När vi handlade på Åhlens bad jag kassörskan slå in allt , inte för att du fyllde år utan för jag visste att du tyckte Åhlens-tanten var en surfitta och hon var skitdålig på att slå in saker. och det gjorde henne arg och dig glad. Du backade alltid upp mig när jag ljög om alla böcker jag påstod mig ha läst. Det fanns någonting fint med det.
Du sa att jag var som den där personen ens föräldrar använde i exemplet: Om din bästa vän hoppade över ett stup skulle du också gör det? Och ja, det var som om vi hoppade tillsammans.
Jag minns den där gången jag fick dig att skratta så att det kom lite kiss.
Du lämnade kärleksbrev på kylskåpet... nej inte på kylskåpet. Under sängen, där lämnade du det och det stod:
Jag tappar alltid fotfästet, takten, talet när du säger mitt namn. En sekund av din blick utlöser små naturkatastrofer i solarplexus. Det är inombordslaviner som accelererar i takt med jordbävningarna i mitt hjärta. Du är en knäsvaghet i min hjärna. Din röst blir ett eko av en resonans som vibrerar sönder luften mina andetag inte når. Jag håller andan. Jag vill linda mig runt din ryggrad och viska till dig inifrån alla snuskiga saker jag inte vågar säga högt. X
Men så minns jag att det var ju jag som skrev det där brevet och hittade det under sängen för du hade slängt det där och det var jag som kissade på mig och var mörkrädd och spolade tillbaka banden och inte ville åka på chartersemester. Det var ju bara jag som hoppade och du lämnade faktiskt mig innan vi ens flyttade ihop. Vi började ju aldrig vår relation för du slutade höra av dig. Vi kände ju aldrig varandra för jag frågade aldrig vad du hette.
Du kritiserade statsmakter och avfärdade planer på chartersemester i ett andetag. Och du spolade alltid tillbaka banden på den där gamla videobandspelaren. Du påminde mig om min pappas födelsedag och gömde fjärrkontrollen och sa – Det är för ditt eget bästa. Och jag älskade dig för det.
Du döpte låtlistan till det Stora Blå soundtrack men jag vet att den var full av Justin Timberlake, som du dansade till när du var själv hemma. Jag vet att du gjorde så för jag gjorde likadant.
När vi handlade på Åhlens bad jag kassörskan slå in allt , inte för att du fyllde år utan för jag visste att du tyckte Åhlens-tanten var en surfitta och hon var skitdålig på att slå in saker. och det gjorde henne arg och dig glad. Du backade alltid upp mig när jag ljög om alla böcker jag påstod mig ha läst. Det fanns någonting fint med det.
Du sa att jag var som den där personen ens föräldrar använde i exemplet: Om din bästa vän hoppade över ett stup skulle du också gör det? Och ja, det var som om vi hoppade tillsammans.
Jag minns den där gången jag fick dig att skratta så att det kom lite kiss.
Du lämnade kärleksbrev på kylskåpet... nej inte på kylskåpet. Under sängen, där lämnade du det och det stod:
Jag tappar alltid fotfästet, takten, talet när du säger mitt namn. En sekund av din blick utlöser små naturkatastrofer i solarplexus. Det är inombordslaviner som accelererar i takt med jordbävningarna i mitt hjärta. Du är en knäsvaghet i min hjärna. Din röst blir ett eko av en resonans som vibrerar sönder luften mina andetag inte når. Jag håller andan. Jag vill linda mig runt din ryggrad och viska till dig inifrån alla snuskiga saker jag inte vågar säga högt. X
Men så minns jag att det var ju jag som skrev det där brevet och hittade det under sängen för du hade slängt det där och det var jag som kissade på mig och var mörkrädd och spolade tillbaka banden och inte ville åka på chartersemester. Det var ju bara jag som hoppade och du lämnade faktiskt mig innan vi ens flyttade ihop. Vi började ju aldrig vår relation för du slutade höra av dig. Vi kände ju aldrig varandra för jag frågade aldrig vad du hette.
